Centern förfasar sig över att Kävlinge kommun hamnar långt ned i UNICEF:s rapport
om kommuners ekonomiska investeringar i barn. Vad varken rapporten eller Centern
är intresserade av är själva utfallet, dvs hur det går för barnen. Rapporten tittar
enkom på hur många kronor som spenderas. Är man genuint och seriöst intresserad,
torde man lägga mer vikt på resultaten.
I områdena som rör utbildning ser man tex att de kommuner som ligger i rankingens
”topp” är små och glesbefolkade landsbygdskommuner med sådan skolstruktur som
kräver mycket pengar och att städer och pendlingskommuner hamnar långt ned.
Denna slutsats står även i rapportens analysdel. Det handlar inte om medvetna
satsningar, utan om vilka förutsättningar en kommun har och hur väl man förvaltar din
och min lön, dvs skatteintäkterna. Kommunerna ”i toppen” är heller inte särdeles bra
skolkommuner, vilket kommunerna ”i botten” däremot är. Kävlinge kommun har höga
meritvärden, hög gymnasiebehörighet och elever som trivs. Våra skolresultat tillhör
konsekvent bland de bästa i hela Sverige. Det är annat än endast pengar som spelar
roll för framgångsrika skolresultat.
Och utan att närmre ge mig in i det område som rör socialtjänsten, kan jag bara kort
fundera på om det faktiskt inte är ett gott tecken att hamna långt ned. Betyder inte
det att man är bättre på förebyggande arbete så att man därför behöver färre dyra
institutions- och familjehemsplaceringar?
Att vi har en kostnadseffektiv utbildning är något vi är stolta över. Vi tar inte ut mer
skatt än vi behöver från hårt arbetande människor. Ändå har vi fantastiska
skolresultat. Vi har skickliga och kompetenta lärare och vi arbetar ytterst
målmedvetet med att hela tiden utveckla och förbättra kvalitén på undervisningen.
Sofia Lindblom
ordförande utbildningsnämnden