Idag skriver Pia Almström på SvD debatt tillsammans med sina kolleger i Vellinge, Staffanstorp, Örkelljunga och Lomma om hur regeringen blundar för flyktningkrisen och hur förändringar i regler är nödvändiga för att kommunerna ska kunna hantera de nya uppgifterna.

*****************************************

Dags för staten att bryta tystnaden!

Bosättningslagen som trädde i kraft den 1 mars är knappt 8 månader gammal men har i praktiken redan havererat. Vi kommunpolitiker efterlyser nu konkreta åtgärder från riksplanet. Det gick snabbt att besluta om en ny lagstiftning men de som beslutade ”glömde” fundera på om den faktiskt kan fungera i verkligheten och de ”glömde” och ge oss kommuner rätt verktyg och förutsättningar för att klara uppdraget. Vi kommunpolitiker slår knut på oss själva för att lösa problemet samtidigt som det är knäpptyst från rikspolitikerna.

Den 1 mars införde riksdagen en ny lag, bosättningslagen. Lagen innebär att alla kommuner är skyldiga att ta emot nyanlända enligt beslutade fördelningstal efter anvisning för bosättning. Enligt nya signaler kommer nu anvisningar till kommunerna att ske oavsett om det finns tillgängliga bostäder eller inte. För våra kommuner med redan stor bostadsbrist blir lagen en dyr, svår och i praktiken omöjlig uppgift att lösa. I brist på andra lösningar kan kommuner nu tvingas betala för dyra hotellövernattningar alternativt ordna sovsalar i gymnastiksalar till de nyanlända för att lösa uppdraget. Det senare innebär ett sämre boende än anläggningsboenden. Enligt uppgift har 272 av landets 290 kommuner gjort klart att de har ett underskott på bostäder för nyanlända.

Länsstyrelsen har bestämt att Skåne 2016 ska ta emot och anvisa 2766 nyanlända. Med knappt tre månader kvar av året står det klart att denna fördelning inte kommer att lyckas, ca hälften väntar fortfarande på bostad. Nästa års prognos är än högre, 3811 nyanlända ska då fördelas mellan Skånes 33 kommuner. Att kommunerna inte har några bostäder tillgängliga kanske inte spelar någon roll från ett skrivbordsperspektiv, men det spelar en avgörande roll i praktiken. Riksdagen beslutar om en ny lag som inte är verklighetsförankrad och vi ifrågasätter rikspolitikernas förmåga att se kommunernas vardag och utmaningar. Trodde man på fullt allvar att en lagstiftning skulle trolla fram nya bostäder utan ändrade regelverk och ändrade förutsättningar? Istället för åtgärder möts vi av tystnad. För det är tyst, mycket tyst från riksplanet.

Vi kommunpolitiker har ett bostadsförsörjningsansvar för alla grupper, för såväl ungdomar, äldre, nyanlända och andra.  I en situation när det råder stor bostadsbrist kan vi inte låta en grupp gå före alla andra. Visserligen kommer det signaler om att bostadsbyggnationen ökar, det gör den i våra kommuner också och vi planlägger för fler bostäder men nybyggnation är dyrt och gruppen nyanlända har inte råd att bosätta sig där såvida inte kommunen och skattebetalarna står för mellanskillnaden. Vilket vi anser vara helt orimligt.

Vi kräver att regeringen och staten tar sitt ansvar och ger oss verktyg och rätt förutsättningar så att vi kan klara vårt uppdrag.

Vi vill att staten ser över vilka lagar och regler som behöver anpassas eller tas bort på grund av den rådande situationen – vi behöver få till ett snabbare och enklare bostadsbyggande med en målmedvetenhet om ett långsiktigt och hållbart samhälle.

Vi vill att staten släpper på strandskyddet och möjliggör byggnation på fler platser i landet. Statens riksintressen täcker idag halva landets yta vilket ger försenade byggstartsprocesser. Vi vill även att byggprocesserna går snabbare, med snabbare handläggnings- och överklagningstider.  Processen kring tillfälliga bygglov behöver förenklas.

Vi behöver en ökad rörlighet på bostadsmarknaden, detta kan göras genom att förändra reavinstbeskattningen och se över ekonomiska regelverk. Privatuthyrning måste förenklas och bostadsmarknaden måste avregleras. Dessa åtgärder kan få igång nödvändiga flyttkedjor och ge människor möjlighet att skaffa bostad.

I dagsläget klarar inte arbetsförmedlingen av sitt etableringsuppdrag vilket medför ökade kostnader för kommunerna. Det är arbetsförmedlingen som har ansvaret för arbetsmarknadsåtgärder men när detta inte fungerar är det kommunen som får stå för notan. Idag tvingas kommunerna ta på sig ett ansvar som åligger en statlig myndighet. Det är inte acceptabelt.

Vi kräver därför ändrat arbetssätt hos arbetsförmedlingen samt mer resurser för att stärka upp bemanningen. Ett alternativ är att skrota arbetsförmedlingen och lägga ansvaret fullt ut på kommunerna och då också skicka med oss resurser för att klara uppdraget.

Vi anser dessutom att etableringsersättningen förlängas från nuvarande 24 månader till minst 36 månader.

Våra kommuner behöver rätt förutsättningar såsom långsiktiga planeringsförutsättningar och möjlighet att påverka beslut som rör vår kommun. Vi värnar det kommunala självstyret.

Vi kommunpolitiker arbetar varje dag för ett hållbart och fungerande samhälle. Det är en självklarhet för oss politiker att ta vårt lagstiftade ansvar men vi kan inte göra mer än vi förmår och vi menar att det nu vilar ett tungt moraliskt ansvar på staten.

Carina Wutzler (M) kommunstyrelsens ordförande i Vellinge

Pia Almström (M) kommunstyrelsens ordförande i Kävlinge

Christian Sonesson (M) kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp

Carina Zachau (M) kommunstyrelsens ordförande i Örkelljunga

Anders Berngarn (M) kommunstyrelsens ordförande i Lomma