Det räckte för länge sedan

kommun migration
(bild Kjell Nilsson-Mäki – Ledarsidorna.se)

Vi har debatterat migrationsverkets brister förut. Kommunernas utlägg för att migrationsverket inte betalar ut är fortfarande sky-höga. Idag är det drygt 80 miljoner vi i Kävlinge har i utlägg – en ökning med 23 miljoner sedan april då vi skrev vår debattartikel i Svenska Dagbladet. Svaret vi fick var att ”migrationsverket vid årsskiftet ska vara ifatt” – en ringa tröst när kommunen behöver likvida medel. Ökningen av fordran tyder inte heller på att migrationsverket kommer att klara detta åtagande.

Regeringen har dessutom lagt ett förslag om förändrade ersättningar till kommuner för de ungdomar de mottagit. I samband med detta har migrationsverket sagt upp alla avtal med kommunerna. Varför? För avtalen stipulerade de nuvarande ersättningsnivåerna och uppsägningen gör att de inte behöver betala ut enligt avtalen om det nya förslaget går igenom. Men kommunen kan inte ”skicka tillbaka” ungdomarna som vi tagit emot under vissa premisser i avtalet. Kommunen måste helt enkelt finna sig i faktum.

För ett år sedan såg vi början av den kaosartade hösten som kom. Under denna tid hade kommunerna högt tryck att ta emot ungdomar, placera ”rätt”. Migrationsverket med länsstyrelsen jagade att skriva avtal så att de var garanterade att ungdomarna kunde landa i kommunerna. I det nya förslaget så får kommunerna en summa för alla ungdomar, oavsett om de bor i billiga stödboende, HVB-hem eller familjehem. När ungdomarna fyller 18 halveras ersättningen mot idag i förslaget. Vad innebär detta i praktiken? Att en flyttcirkus måste starta där barnen och ungdomarna flyttar till billigare alternativ, oavsett om de är integrerade och trivs eller inte. Barnperspektivet är som bortblåst – även om en 18-åring går i gymnasiet i ett familjehem så anser regeringen att vi ska flytta ungdomen till stödboende för det är billigare. Detta är fullständigt orimligt, framförallt för ungdomarna som har varit med om förfärliga upplevelser och nu håller på att landa.

Migrationsverket och regeringen tar inte sitt ansvar utan skjuter sonika över de ekonomiska konsekvenserna för regeringens dåliga politik till kommunerna som kommer att tvingas till skatteökningar. Inte för att hantera kärnverksamhet, utan för att hantera regeringens misslyckande. Men en misslyckad politik är ingen ursäkt för migrationsverket att inte betala ut det man kommit överens om. Vi har gjort vår del, nu vill få vår ersättning. Det är inte utan att man misstänker att pengarna hålls inne så att regeringen kan ändra ersättningsnivåerna och halvera ersättningen även bakåt i tiden. Migrationsverket har, som sagts, redan sagt upp avtalen så bollen är i rullning. Något som kommer att drabba många kommuner hårt.

Så vad kan vi som kommun göra? Svaret är ingenting! Vi kan skrika, protestera, debattera, något som bara Moderaterna gör i Kävlinge kommun. Oppositionen är tyst. Men när det kommer till kritan är vi rättslösa. Vi har begärt ersättning men tillvägagångssättet som måste användas gör att vi inte kan skicka vår fordran till kronofogden – vilket regering och migrationsverket tydligen är mycket medvetna om. Eftersom mottag nu lagstadgas så kan vi inte heller vägra ta emot fler nyanlända trots helt ändrade förutsättningar. Detta är en skandal. En ren och skär skandal. Det räckte för länge sedan!

Pia Johan Annso

Pia Almström
Ordförande kommunstyrelsen i Kävlinge kommun

Johan Ericsson
Ordförande moderaterna i Kävlinge kommun

Annsofie Thuresson
Ordförande Socialnämnden i Kävlinge kommun

Helt orealistiskt att hinna med omställningen till årskiftet

Pia Almström skriver tillsammans med M-företrädare för Skånes alla 33 kommuner på DN-debatt om det orealistiska regeringsförslaget kring ersättningar för ensamkommande ungdomar och barn:

Regeringen sviker. Regeringens förslag om sänkta ersättningar till kommunerna för mottagandet av ensamkommande barn och unga är tänkt att ske från årsskiftet. Det är helt orealistiskt att vi skulle hinna genomföra dessa omställningar. Omställningen måste skjutas fram ett år, skriver M-företrädare i Skånes alla 33 kommuner.

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev ohanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma

Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge

Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad

Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg

Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup

Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan

Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg

Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad

Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm

Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad

Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv

Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn

Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs

Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv

Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby

Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo

Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby

Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla

Anna Palm (M), kommunalråd Höör

Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm

Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona

Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp

Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv

Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp

Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp

Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö

Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund

Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala

Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge

Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv

Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga

Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge