Än en gång har staten visat uppenbar nonchalans mot Kävlinge kommun

I hela processen ända från de första diskussionerna om att stänga Barsebäcksverket har staten valt att totalt utestänga kommunen. Vi fick aldrig en chans att ha synpunkter inför stängningen och dess konsekvenser. Det innebar att Kävlinge fick ta alla w för den överdimensionerade räddningstjänsten som staten en gång tvingade kommunen att etablera. Vi blev med ett mellanlager som vi nu inte vet när det kan avvecklas.

Nu har man beslutat att göra området och ledningarna till riksintresse utan att vi ens kunnat lämna synpunkter. Det är ett möte inbokat till den 7 maj men det känns meningslöst just nu. Området blir riksintresse för energiproduktion, vilket kan innebära att man etablerar nya anläggningar utan att vi kan påverka. Man pratar om vindkraft, men det kan lika väl bli gas eller kol.

Det är en stor fara när staten agerar på detta sätt mot kommunerna. Man väljer att köra över kommunerna när det passar. Dialog blir det om kommunerna tycker rätt, annars kan det kvitta.

Den lokala demokratin urholkas och förhållandet mellan stat och kommun blir ett vi och dom spel. Det kan inte vara meningen att kommunerna ska se staten som det stora problemet när man försöker göra det bästa för invånarna och skapa långsiktiga lösningar.

Vi kommer att fortsätta driva vår vision om en Barsebäcks sjöstad och vi kommer att göra allt för att motverka nya stora industrietableringar längs Öresund.


Pia Almström
Kommunstyrelsens ordförande

Länkar;
Energimyndigheten: Ny bedömning av nationellt betydelsefulla områden för energiproduktion

 

Sommaren har inte varit fantastisk för våra lantbrukare

Jag bor själv på landsbygden och kan på nära håll se hur dåligt resultatet har blivit på åkrarna i år. Lantbrukaren som arrenderar mina få hektar konstaterar att mina åkrar gett honom ett minus i år. På fälten intill odlar en annan lantbrukare vall till sina kor. När han skulle samla ihop det slagna gräset i strängar blev det inga strängar, bar ett stort dammoln runt traktorn.
Torkan denna sommar kommer att leda till stora bekymmer framöver för lantbrukare runt om i landet, inte bara i Kävlinge. Ekonomiska bekymmer till följd av dåliga skördar. Förluster och likviditetsbrist kan leda till att det inte finns pengar på konto inför höstsådden. Med ett sånt scenario kan problemen sträcka sig över flera år, trots bättre väderlek. Kanske är läget än värre för djurhållande lantbrukare som kan tvingas nödslakta sina djur för att det inte går att få tag på foder.

Moderaterna har lagt ett antal förslag för att hjälpa lantbrukarna i denna svåra situation. Både i det korta och långa perspektivet. Bland annat genom att snabba på utbetalningen av stöd för 2015-2017, tidigarelägga utbetalningen av stöd för 2018 och att skjuta upp momsinbetalningarna under hösten. Vi moderater anser att regeringen måste trycka på för att få ta del av EU:s krisfond och om det inte lyckas införa ett nationellt krisstöd.
Vi moderater föreslår även en permanent sänkt dieselskatt för lantbrukare, till skillnad från den höjning som regeringen föreslagit.
Utöver de rent ekonomiska förslagen finns även förslag om att minska regelkrångel och ge undantag från befintliga regelverk som tex mängden strö i boxarna.
Bollen ligger hos regeringen, än så länge är det Stefan Löfven och han regering som bestämmer. Och detta brådskar – det börjar bli dags att visa handlingskraft så här fem i tolv på mandatperioden. Det här är inte en fråga som kan utredas i ett par år…då kommer vi att ha betydligt färre lantbrukare här i landet.

Läs hela Moderaternas PM här 

Johan Ericsson
Ordförande i Tekniska Nämnden

En vårvals-budget

Så kom vårbudgeten – egentligen en revidering av höstens budget några månader in på det nya året. Justeringar med tanke på ny kunskap eller händelser och i ett valår, valfläsk. Knappt 10 miljarder om man sammanfattar tabellerna från sidan 11-12 i vårpropositionen.

De förslag som regeringen själva lyfter är exempelvis bättre tillgänglighet i hälso- och sjukvård, 600 miljoner, stärkt trygghet och säkerhet med 279 miljoner och fler i jobb med en summa på 81 miljoner.

Låt oss sätta detta i lite perspektiv. 600 miljoner kronor för en bättre tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Idag har vi knappt 115 000 personer i kö i region Skåne och 30 000 av dem har väntat längre än vad vårdgarantin tillåter. Bara köerna i Skåne skulle kosta 675 miljoner att korta. Visst är det en revidering uppåt med 600 miljoner, som räcker, knappt, till en region eller landsting. Däremot så läggs 1,1 miljarder på bidrag för läkemedelsförmånerna. Ni vet ”gratis” medicin (fast det är alltid någon annan som betalar). Ett bidrag som ökar betydligt och bara sedan höstbudgeten behöver alltså dryga miljarden sättas till för att få ihop budgeten.

Stärkt trygghet och säkerhet. Där går 200 miljoner kronor till polis och 79 miljoner till tull och skatteverket. Polisens är exempelvis för att öka polisens förmåga att ingripa mot organiserad brottslighet och terrorism och för att poliser i yttre tjänst ska kunna utrustas med kroppsburna kameror. Vi säger inte att detta är fel, men idag, när vi ser hur otryggheten ökar, måste den viktigaste prioriteringen vara den kommunnära polisen. Det är poliserna som patrullerar, som finns i våra närområden som måste satsas på, som måste utökas så att våra invånare känner en större trygghet i sin vardag.

Fler i jobb – 81 miljoner. Ja den finns i sammanfattningen som regeringen själva gjort, men består av flera poster. Gemensamt är att det är arbetsmarknadsprogram. Det är inte satsning på företagande, på utökat RUT och ROT som vi vet stimulerar jobbmarknaden. Det är inte förenkling av regler eller varför inte sänkning av aktiekapital för att starta ett AB. Det är inte arbetsmarknadsåtgärder som skapar jobb, det är företagarna.

Saknas det något? Ja, om vi ser på debatten i tidningarna så en stor del finns inte med i ett enda ord, i en enda mening och med ett enda öre. LSS. Trots kritik, trots nedskärning, trots nya rättsfall så finns ingenting med om detta i vårbudgeten. Avveckling eller utveckling av välfärden? Men 40 miljoner till regeringskansliet finns.

Budgeten för Sverige är som budgeten för regionen eller budgeten för kommunen. Baserat på prioriteringar. Vad ska prioriteras, vad är bäst, vad ger mest frihet till våra invånare? Bidrag och arbetsmarknadsåtgärder? Eller satsningar på företagande och riktiga jobb?

Och det är bara sittande regering som kan kalla det en satsning när de nu äntligen tillför pengar i budgeten för att betala tillbaka de skulder som de har till kommunen. Vi har hört det för, så först när vi ser pengarna på kommunens konto så tror vi på det.


Annsofie Thuresson
Ordförande Socialnämnden

patrik bengtsson
Patrik Bengtsson
Vice Ordförande Bildingsnämnden

Dags för staten att bryta tystnaden!

Idag skriver Pia Almström på SvD debatt tillsammans med sina kolleger i Vellinge, Staffanstorp, Örkelljunga och Lomma om hur regeringen blundar för flyktningkrisen och hur förändringar i regler är nödvändiga för att kommunerna ska kunna hantera de nya uppgifterna.

*****************************************

Dags för staten att bryta tystnaden!

Bosättningslagen som trädde i kraft den 1 mars är knappt 8 månader gammal men har i praktiken redan havererat. Vi kommunpolitiker efterlyser nu konkreta åtgärder från riksplanet. Det gick snabbt att besluta om en ny lagstiftning men de som beslutade ”glömde” fundera på om den faktiskt kan fungera i verkligheten och de ”glömde” och ge oss kommuner rätt verktyg och förutsättningar för att klara uppdraget. Vi kommunpolitiker slår knut på oss själva för att lösa problemet samtidigt som det är knäpptyst från rikspolitikerna.

Den 1 mars införde riksdagen en ny lag, bosättningslagen. Lagen innebär att alla kommuner är skyldiga att ta emot nyanlända enligt beslutade fördelningstal efter anvisning för bosättning. Enligt nya signaler kommer nu anvisningar till kommunerna att ske oavsett om det finns tillgängliga bostäder eller inte. För våra kommuner med redan stor bostadsbrist blir lagen en dyr, svår och i praktiken omöjlig uppgift att lösa. I brist på andra lösningar kan kommuner nu tvingas betala för dyra hotellövernattningar alternativt ordna sovsalar i gymnastiksalar till de nyanlända för att lösa uppdraget. Det senare innebär ett sämre boende än anläggningsboenden. Enligt uppgift har 272 av landets 290 kommuner gjort klart att de har ett underskott på bostäder för nyanlända.

Länsstyrelsen har bestämt att Skåne 2016 ska ta emot och anvisa 2766 nyanlända. Med knappt tre månader kvar av året står det klart att denna fördelning inte kommer att lyckas, ca hälften väntar fortfarande på bostad. Nästa års prognos är än högre, 3811 nyanlända ska då fördelas mellan Skånes 33 kommuner. Att kommunerna inte har några bostäder tillgängliga kanske inte spelar någon roll från ett skrivbordsperspektiv, men det spelar en avgörande roll i praktiken. Riksdagen beslutar om en ny lag som inte är verklighetsförankrad och vi ifrågasätter rikspolitikernas förmåga att se kommunernas vardag och utmaningar. Trodde man på fullt allvar att en lagstiftning skulle trolla fram nya bostäder utan ändrade regelverk och ändrade förutsättningar? Istället för åtgärder möts vi av tystnad. För det är tyst, mycket tyst från riksplanet.

Vi kommunpolitiker har ett bostadsförsörjningsansvar för alla grupper, för såväl ungdomar, äldre, nyanlända och andra.  I en situation när det råder stor bostadsbrist kan vi inte låta en grupp gå före alla andra. Visserligen kommer det signaler om att bostadsbyggnationen ökar, det gör den i våra kommuner också och vi planlägger för fler bostäder men nybyggnation är dyrt och gruppen nyanlända har inte råd att bosätta sig där såvida inte kommunen och skattebetalarna står för mellanskillnaden. Vilket vi anser vara helt orimligt.

Vi kräver att regeringen och staten tar sitt ansvar och ger oss verktyg och rätt förutsättningar så att vi kan klara vårt uppdrag.

Vi vill att staten ser över vilka lagar och regler som behöver anpassas eller tas bort på grund av den rådande situationen – vi behöver få till ett snabbare och enklare bostadsbyggande med en målmedvetenhet om ett långsiktigt och hållbart samhälle.

Vi vill att staten släpper på strandskyddet och möjliggör byggnation på fler platser i landet. Statens riksintressen täcker idag halva landets yta vilket ger försenade byggstartsprocesser. Vi vill även att byggprocesserna går snabbare, med snabbare handläggnings- och överklagningstider.  Processen kring tillfälliga bygglov behöver förenklas.

Vi behöver en ökad rörlighet på bostadsmarknaden, detta kan göras genom att förändra reavinstbeskattningen och se över ekonomiska regelverk. Privatuthyrning måste förenklas och bostadsmarknaden måste avregleras. Dessa åtgärder kan få igång nödvändiga flyttkedjor och ge människor möjlighet att skaffa bostad.

I dagsläget klarar inte arbetsförmedlingen av sitt etableringsuppdrag vilket medför ökade kostnader för kommunerna. Det är arbetsförmedlingen som har ansvaret för arbetsmarknadsåtgärder men när detta inte fungerar är det kommunen som får stå för notan. Idag tvingas kommunerna ta på sig ett ansvar som åligger en statlig myndighet. Det är inte acceptabelt.

Vi kräver därför ändrat arbetssätt hos arbetsförmedlingen samt mer resurser för att stärka upp bemanningen. Ett alternativ är att skrota arbetsförmedlingen och lägga ansvaret fullt ut på kommunerna och då också skicka med oss resurser för att klara uppdraget.

Vi anser dessutom att etableringsersättningen förlängas från nuvarande 24 månader till minst 36 månader.

Våra kommuner behöver rätt förutsättningar såsom långsiktiga planeringsförutsättningar och möjlighet att påverka beslut som rör vår kommun. Vi värnar det kommunala självstyret.

Vi kommunpolitiker arbetar varje dag för ett hållbart och fungerande samhälle. Det är en självklarhet för oss politiker att ta vårt lagstiftade ansvar men vi kan inte göra mer än vi förmår och vi menar att det nu vilar ett tungt moraliskt ansvar på staten.

Carina Wutzler (M) kommunstyrelsens ordförande i Vellinge

Pia Almström (M) kommunstyrelsens ordförande i Kävlinge

Christian Sonesson (M) kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp

Carina Zachau (M) kommunstyrelsens ordförande i Örkelljunga

Anders Berngarn (M) kommunstyrelsens ordförande i Lomma

 

Det räckte för länge sedan

kommun migration
(bild Kjell Nilsson-Mäki – Ledarsidorna.se)

Vi har debatterat migrationsverkets brister förut. Kommunernas utlägg för att migrationsverket inte betalar ut är fortfarande sky-höga. Idag är det drygt 80 miljoner vi i Kävlinge har i utlägg – en ökning med 23 miljoner sedan april då vi skrev vår debattartikel i Svenska Dagbladet. Svaret vi fick var att ”migrationsverket vid årsskiftet ska vara ifatt” – en ringa tröst när kommunen behöver likvida medel. Ökningen av fordran tyder inte heller på att migrationsverket kommer att klara detta åtagande.

Regeringen har dessutom lagt ett förslag om förändrade ersättningar till kommuner för de ungdomar de mottagit. I samband med detta har migrationsverket sagt upp alla avtal med kommunerna. Varför? För avtalen stipulerade de nuvarande ersättningsnivåerna och uppsägningen gör att de inte behöver betala ut enligt avtalen om det nya förslaget går igenom. Men kommunen kan inte ”skicka tillbaka” ungdomarna som vi tagit emot under vissa premisser i avtalet. Kommunen måste helt enkelt finna sig i faktum.

För ett år sedan såg vi början av den kaosartade hösten som kom. Under denna tid hade kommunerna högt tryck att ta emot ungdomar, placera ”rätt”. Migrationsverket med länsstyrelsen jagade att skriva avtal så att de var garanterade att ungdomarna kunde landa i kommunerna. I det nya förslaget så får kommunerna en summa för alla ungdomar, oavsett om de bor i billiga stödboende, HVB-hem eller familjehem. När ungdomarna fyller 18 halveras ersättningen mot idag i förslaget. Vad innebär detta i praktiken? Att en flyttcirkus måste starta där barnen och ungdomarna flyttar till billigare alternativ, oavsett om de är integrerade och trivs eller inte. Barnperspektivet är som bortblåst – även om en 18-åring går i gymnasiet i ett familjehem så anser regeringen att vi ska flytta ungdomen till stödboende för det är billigare. Detta är fullständigt orimligt, framförallt för ungdomarna som har varit med om förfärliga upplevelser och nu håller på att landa.

Migrationsverket och regeringen tar inte sitt ansvar utan skjuter sonika över de ekonomiska konsekvenserna för regeringens dåliga politik till kommunerna som kommer att tvingas till skatteökningar. Inte för att hantera kärnverksamhet, utan för att hantera regeringens misslyckande. Men en misslyckad politik är ingen ursäkt för migrationsverket att inte betala ut det man kommit överens om. Vi har gjort vår del, nu vill få vår ersättning. Det är inte utan att man misstänker att pengarna hålls inne så att regeringen kan ändra ersättningsnivåerna och halvera ersättningen även bakåt i tiden. Migrationsverket har, som sagts, redan sagt upp avtalen så bollen är i rullning. Något som kommer att drabba många kommuner hårt.

Så vad kan vi som kommun göra? Svaret är ingenting! Vi kan skrika, protestera, debattera, något som bara Moderaterna gör i Kävlinge kommun. Oppositionen är tyst. Men när det kommer till kritan är vi rättslösa. Vi har begärt ersättning men tillvägagångssättet som måste användas gör att vi inte kan skicka vår fordran till kronofogden – vilket regering och migrationsverket tydligen är mycket medvetna om. Eftersom mottag nu lagstadgas så kan vi inte heller vägra ta emot fler nyanlända trots helt ändrade förutsättningar. Detta är en skandal. En ren och skär skandal. Det räckte för länge sedan!

Pia Johan Annso

Pia Almström
Ordförande kommunstyrelsen i Kävlinge kommun

Johan Ericsson
Ordförande moderaterna i Kävlinge kommun

Annsofie Thuresson
Ordförande Socialnämnden i Kävlinge kommun

Helt orealistiskt att hinna med omställningen till årskiftet

Pia Almström skriver tillsammans med M-företrädare för Skånes alla 33 kommuner på DN-debatt om det orealistiska regeringsförslaget kring ersättningar för ensamkommande ungdomar och barn:

Regeringen sviker. Regeringens förslag om sänkta ersättningar till kommunerna för mottagandet av ensamkommande barn och unga är tänkt att ske från årsskiftet. Det är helt orealistiskt att vi skulle hinna genomföra dessa omställningar. Omställningen måste skjutas fram ett år, skriver M-företrädare i Skånes alla 33 kommuner.

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev ohanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma

Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge

Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad

Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg

Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup

Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan

Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg

Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad

Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm

Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad

Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv

Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn

Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs

Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv

Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby

Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo

Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby

Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla

Anna Palm (M), kommunalråd Höör

Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm

Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona

Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp

Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv

Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp

Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp

Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö

Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund

Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala

Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge

Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv

Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga

Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge

 

Regeringen struntar i Skåne, en rapport från Riksdagen

I tisdags debatterade jag mot infrastrukturminister Anna Johansson angående regeringens ID-kontroller på tåg och färjor och vad det har för effekter för oss här i Skåne. Enligt den rapport som Sydsvenska Handelskammaren presenterade för en tid sedan kostar kontrollerna 1,5 miljarder kronor per år i form av ökade kostnader för transportörer, negativ utveckling på arbetsmarknaden och minskade intäkter för Skånetrafiken och DSB. Utöver det tillkommer kostnader på längre sikt för minskad integration i Öresundsområdet. Regeringens tafatthet och dåliga hantering av situationen kostar stora summor pengar och det är vi som bor i Skåne som får stå för notan.

Under debatten frågade jag Anna Johansson gång på gång om regeringen planerade att kompensera transportörerna för de ökade kostnaderna som ID-kontrollerna innebär. Gång på gång duckade hon frågan och berättade istället hur ansvarsfull regeringen är i flyktingfrågan. Hon tog dessutom upp de tio miljarder som regeringen i höst planerar att tillföra kommunsektorn. Problemet är de pengarna ska gå till att delvis täcka alla kostnader som svenska kommuner har med anledning av flyktingkrisen. Det är helt enkelt för lite för att plus och minus ska gå ihop.

Jag kan bara konstatera att regeringen inte har kontroll över situationen och att intresset för att kompensera för de kostnader som ID-kontrollerna orsakar är svalt. Än en gång är det tydligt att regeringen struntar i Skåne.

Boriana Åberg

Stockholm den 28 april 2016

Det är skillnad på pengar och pengar

tom plånbok

Vilken helg vi har haft! Debattinlägget på SvD har verkligen haft genomslag. Över 3500 delningar på SvD och mer än 26000 personer nådda via vår Facebook-sida. Sveriges television, Sydsvenskan, ja inlägget har nått långt i media. Detta är vi oerhört glada för.

Men vi ser också att inlägget väcker frågor hos våra invånare, och detta är det viktigt att besvara. Här har vi samlat de vanligaste frågorna och våra svar. Har du fler frågor så kontakta oss gärna via vår Facebooksida.

Är det bara Kävlinge kommun som har denna situation?
Nej, absolut inte. När vi hade kontakt med övriga skånska kommuner vid årsskiftet var den sammanlagda fordran från de skånska kommunerna på Migrationsverket drygt 1 miljard. Alla skånska kommuner har fordringar och står inför liknande situationer i sin vardag. Vi är förtroendevalda i Kävlinge kommun och valde därför att skriva ett debattinlägg ur vårt perspektiv. De flesta skånska kommunerna hade kunna skriva under.

Är det inte lite magstarkt att Kävlinge klagar som inte tagit emot lika många som andra kommuner?
Kävlinge kommun har haft avtal med Migrationsverket om att ta emot nyanlända vuxna och familjer sedan 2007 och barn/ungdomar sedan 2011. Vi har tagit emot det Migrationsverket har anvisat till oss under denna tiden och det är inget parti som har höjt sin röst och velat öka mottaget.

I höstas blev det en annan historia. I takt med att fler sökte sig till Sverige höjdes rösterna åt olika håll hos olika partier.
Vad som är viktigt att veta är att ett avtal alltid är en lägsta-nivå. När situationer uppstår som i höstas så spelade avtalet för ungdomar ut sin roll och oavsett avtal så fördelades ungdomarna ut enligt fördelningstal. Kävlinge kommun tog emot alla som vi fick fördelat och som hanterade det hela inom de två dygn vi hade på oss. Regelverket som finns för ungdomar/barn är nu samma för vuxna och vi gör vårt bästa att även här ta emot de som blir anvisade till Kävlinge kommun.

När ankomstkommuner som Trelleborg och Malmö bad om hjälp erbjöd vi initialt personal, mat och stöd och så fort vi hittade lokal – transitboende.

Ser vi på mottaget tar vi alltså emot det som vi får anvisat och som Migrationsverket tillsammans med länsstyrelsen ser är vår rimliga del att ta emot. Är detta nog? Där går åsikterna isär åt flera håll. Många tycker det, en del tycker det är för lite, en del tycker det är för mycket.

Moderaternas åsikt? Vi ska göra allt vad vi kan för att hjälpa de som behöver oss. Men vi måste också klara vårt kommunala uppdrag. För integrationens skulle behöver vi placera i vanliga bostäder och inte tillfälliga lösningar, familjehem för ungdomar och vi behöver vara realistiska och framåtriktade. Läs gärna vår rapport och handlingar från vårt årsmöte så ser du hur vi vill arbeta

Varför ska vi låna pengar, ni kan väl höja skatten?
Svaret på om vi kan höja skatten är ett tydligt och klart NEJ. Kävlinge kommun är en välskött kommun där vi har, i många år, haft bra resultat. Dessa resultat använder vi för att investera i exempelvis välfärden. Nya skolor, äldreboende och LSS-boende. Vårt åtagande att ta emot nyanlända påverkar inte vårt resultat, för Migrationsverket står för kostnaden.

Låter det krångligt?
Låt oss, som exempel, säga att du är och äter en fin middag med 10 av dina kompisar. För att göra det enkelt vid betalningen så lägger du ut pengarna och betalar hela middagen, dina kompisar ska givetvis betala sin del, men du lägger som sagt ut pengarna – sammanlagt 5.000 kr.

Påverkar detta vad du tjänar? Nej, du har samma inkomst även om du lägger ut pengar. Påverkar detta din plånbok? Ja, fram till dess du får tillbaka pengarna så är din ekonomi påverkad. Du får kanske fundera på vad du har pengar (likvida medel) att köpa närmsta tiden, och du behöver prioritera, du kan inte både köpa cykeln och byxorna så länge du inte fått tillbaka pengarna.

Månaden efter så visar det sig att det inte var så enkelt att få tillbaka pengarna. ”Jag drack vin, men åt inte förrätt”. ”Men jag drack alkoholfritt”, ja att räkna ut det hela var krångligare än förväntat. Du har fortfarande samma inkomst, men saknar likvida medel. Vad gör du?

Pratar med dina vänner? Givetvis, men du kommer ingenstans. ”Klart du ska få pengar men du måste förstå att det tar tid och vi har mycket att göra och vi tar det efter hand”. Samma svar får vi från Migrationsverket. Ni kan läsa det på SVT. Det är lika svårt för dig att lägga räntefakturor och inkassokrav till dina vänner som det är för oss att göra så till Migrationsverket. Omöjligt? Naturligtvis inte, men kräver tanke och är det värt arbete och administration om det inte ger effekt?

Går till din chef och begär löneökning? Frågan är – behöver du mer pengar per månad? Nej, inte på grund av detta. Är det rimligt att din arbetsgivare blir drabbad? Nej. Lika väl är det inte rimligt att du som invånare ska betala mer i skatt för att kommunen lagt ut pengar som Migrationsverket ska ge oss. Vi har överskott, vi har gott resultat, vi har god verksamhet, men vår plånbok är tom.

Så, du behöver investera i din cykel, men din plånbok är tom. Det som kvarstår är att låna. Antingen ditt kreditkort eller via bank. Du får stå för ränta för att dina vänner krånglar. För du upp detta i diskussionen med dina vänner så låser sig allt helt ”visst, du får lugna dig, du får pengarna när vi har tid och är klara, vi gör så gott vi kan”. Ja, samma som vi i kommunen måste göra nu alltså. Nyttja checkkredit och, beroende på tiden, kanske låna på banken.

Att höja skatten är inte ett alternativ men vi lovar att vi kommer att fortsätta att högljutt berätta hur det är och föra debatten för att påverka. Det är vårt ansvar som politiker oavsett partifärg.

Annsofie  Annsofie Thuresson

Storsläggan löser inte regionernas utmaningar!

Den sista februari ska utredarna Barbro Holmberg och Kent Johansson avge en lägesrapport till regeringen om hur arbetet med att dela in Sverige i nya administrativa regioner går. Den 9 mars är det tänkt att de ska visa upp en ny Sverigekarta.

Dagens 21 landsting och regioner ska enligt direktiven bli ”väsentligt färre”. Detta beslöts för lite drygt ett halvår sedan, trots att regeringen med civilminister Ardalan Shekarabi (S) i spetsen är väl medveten om att propåer ovanifrån om regionreformer har avvisats av folket flera gånger under flera decennier.

Ingen har någonsin demonstrerat för att få bli del av en storregion.

Det sägs att en ny Sverigekarta ska lösa viktiga problem, som jämlikhet, samverkan, arbetsmarknad och sjukvård. Det är inte sant. Alla dessa frågor hanteras redan i dag. Vi har utjämningssystem och samarbeten; funktionella arbetsmarknads- och sjukvårdsregioner. Gränslös kollektivtrafik. Detta visar att de utmaningar som finns går att lösa med finsnickeri i stället för med storslägga.

Argumentet att alla som ska sköta sjukvård, kollektivtrafik och regional utveckling måste vara identiska med de statliga myndigheternas indelning hörs också ofta. Att en storlek skulle passa alla är dock heller inte sant.

Polisens indelning kan tas som exempel. När polisen blev statlig 1965 minskades antalet polisdistrikt från över 500 till 119. 1999 blev det en polismyndighet i vart och ett av de 21 länen. 2015 bantades organisationen till sju polisregioner.

Polisregion Syd omfattar Skåne, Blekinge, Kalmar och Kronobergs län – inte bara Skåne och Blekinge, som det nu spekuleras i som det hetaste alternativet för en storregion i södra Sverige – och som också Ansvarskommittén föreslog 2007, men inte fick igenom. Försvarsmakten är samtidigt indelad i fyra militärregioner. Arbetsförmedlingen verkar i tre regioner, och Kustbevakningen i två. Skatteverket å sin sida har funnit att de arbetar bäst i sju regioner.

Alla statliga myndigheter har rimligen tagit hänsyn till hur de på bästa sätt löser sin uppgift, och gjort sin geografiska indelning efter det. För regioner/landstings del har detta inneburit konstruktiva samarbeten, samtidigt som det har varit viktigt att behålla den regionala förankringen.

Hela processen mot större regioner är dessutom felkonstruerad. Precis som i fallet med de statliga myndigheternas indelning bör län och landsting/regioner konstrueras efter vad de förväntas göra. Innan man ritar en karta måste man veta vad som ska finnas på den.

Diskussionen om att mer kan göras regionalt har regeringen dock bannlyst. Indelningskommittén tillbakavisar minsta propå om detta med att det inte ingår i direktivet att utreda. Då borde regeringen ge kommittén det som tilläggsdirektiv. Till exempel arbetsmarknads- och tillväxtfrågor skulle få en helt annan dynamik om det regionala inflytandet ökade.

För Skånes del borde regeringen vara informerad om det intensiva arbete som pågår inom Greater Copenhagen – även om det är lätt att tro motsatsen baserat på införandet av transportörsansvar med ID-kontroller som hinder för arbetspendlarna över Öresund. Skåne vänder sig inte enbart åt norr. Goda förbindelser med Blekinge, Kronoberg och Halland måste kombineras med fler fasta förbindelser över Sundet. Det dansk-svenska samarbetet kring materialforskningsanläggningen ESS och Max IV öppnar större möjligheter.

Just nu arbetas det intensivt för att EU:s stora prestigesatsning på ett kunskaps- och innovationscentrum inom livsmedelsområdet, Food4Future, ska hamna i Skåne – också det i samarbete med Danmark.

Före ID-kontrollernas införande ansåg näringslivet att Skåne var attraktivt just på grund av sitt geografiska läge och den öppna horisonten. Nu tvekar företagen och investeringar uteblir, trots att den planerade nya förbindelsen över Fehmarn Bält minskar tidsavstånden från Skåne till kontinenten.

I dag tar det fem timmar med tåg mellan Malmö och Hamburg. Med en Fehmarn Bält-förbindelse öppnad i mitten av 2020-talet kommer det att ta lika lång tid att åka med höghastighetståg till Hamburg som det antas ta till Stockholm 2035: 2,5 timme.

En ny indelning av Sverige i administrativa regioner borde fokusera på förutsättningarna för tillväxt, då det är den som garanterar välfärden. Då är det självklart att Skåne ska stöttas i ambitionerna att fördjupa samarbetet med Köpenhamn och Själland. Regeringen tycks i stället vara mer intresserad av att tvinga oss vända ryggen åt våra danska grannar och vänta på besked om stort och smått från Stockholm.

Lika bakvänt är det att civilministern har gett uttryck för att en ny kommunsammanslagningsreform står för dörren. Om nya regiongränser bestäms först kan det mycket väl bli så att två naturliga samarbetskommuner hamnar i varsin region. Stabila byggen brukar man bygga från grunden.

Vi 36 moderata toppföreträdare i Skåne är inte emot storregioner i allmänhet – vi tycker definitivt att regionerna kan få större uppgifter. Däremot är vi fullt övertygade om att Skåne både till ytan och invånarantalet är tillräckligt stort.

Varför behålla ränteavdrag och införa amorteringskrav?

Amorteringskrav på bostadslån har diskuterats en tid och nu har lagrådet kommit fram till att det inte är i strid med grundlagen. Regeringen planerar nu för att kunna genomföra det under 2016.

Bakgrunden är att man (riksbanken och finansministern) anser att de svenska hushållen är för högt belånade. Bostadspriserna skenar och hushållens skulder ökar. Jag ställer mig frågande till om riksbankschefen och Magdalena Andersson har tittat på något annat än Stockholmspriserna eller möjligen snittet för hela riket, som är starkt påverkade av prisutvecklingen i storstadsområdena. Sverige är mer än storstadsregionerna. Rikssnittet per kvadratmeter kommer inte ens upp i hälften av priserna i Stockholm, och då ska man komma ihåg att priserna i Stockholm med i rikssnittet.

Jag tror att för de flesta orter i landet är införandet av amorteringskrav förödande. Bostadsbyggandet kan hämmas och de flyttkedjor som börjat komma igång, inte minst här i Kävlinge, kan mycket väl bromsas upp.

Om man ändå utgår från att låneviljan måste dämpas, varför är lösningen ett amorteringskrav? Lånevillkor, såsom räntenivå och amorteringsgrad, är något som varje låntagare gör upp med sin bank. Det är ett avtal mellan två parter som staten ska hålla sig borta från.

Däremot finns det en subvention där staten i allra högsta grad är inblandad – ränteavdragen. För mig är det obegripligt varför man väljer att behålla ränteavdragen och inför amorteringskrav om man vill minska lånelusten.

Ränteavdragen är principiellt fel från första början. Staten avstår från skatteintäkter utan motprestation. Man belönar de som spenderar. Samtidigt straffar man de som har sparar genom att beskatta ränteintäkter. Det kan ha sin poänger att göra så, men inte i tider då man från statens sida oroar sig för hushållens skuldsättning.

När Magdalena Andersson får frågan om hon kan tänka sig att göra ändringar beträffande ränteavdragen flackar hon med blicken och undviker frågan…varför?

Johan Ericsson Johan Ericsson