Paviljonger är inte en väg in i samhället

Under förra året fick vårt land ta emot en i princip ohanterlig mängd människor på flykt, varav en del med fullgoda skäl att söka och få skydd och en del utan dessa skäl. Processen går långsamt och frestar på alla samhällsfunktioner. Ett led i processen är från flyktingförläggning till egen bostad i någon form. Som bekant råder det på grund av regleringar stor brist på bostäder och framförallt hyresrätter i vårt land. I vissa kommuner väljer man att bilda områden med “temporära” paviljonger eller lågkvalitetsbyggen för att lösa situationen, detta är en metod som moderaterna i Kävlinge helt tar avstånd ifrån.

Skälen till detta är flera. För det första är vi övertygade om att detta motverkar integration. Om man koncentrerar människor i utanförskap är risken stor att man ökar just utanförskapet.  Det andra skälet är att paviljonglösningar ger undermåliga bostäder med kort livslängd. Risken är stor att de nyttjas långt efter sin livslängd, vilket kommer att leda till förslummade områden som inte på något sätt är önskvärt. Vi behöver få en fördelning av våra nyanlända över hela kommunen. Det tredje skälet att är att läggs stora resurser på att skapa och upprätthålla detaljplaner. Att göra stora avsteg från dessa för en enda grupp är att att håna fastighets- och markägare i de berörda områdena.

 

Vad gör vi och vad vill vi göra?

Vi har medverkat till att en kraftig expansion av hyresrätter har inletts med hundratals lägenheter under färdigställande. Vi har varit frikostiga med bygglov för villor och gjort allt för att förenkla för den som vill bygga. Detta räcker inte på långa vägar då trycket från de som vill bli invånare i kommunen är enormt.

Vi ser ett behov av att det uppförs många nya bostäder i alla dess former; villor, bostadsrätter såväl som hyresrätter. Vi hoppas att kunna få ett politiskt stöd för utbyggnad av alla samhällen i kommunen. Vi ser också en möjlighet i att kommunen aktivt arbetar med att hitta inneboendemöjligheter för våra ensamkommande som komplement till utslussningslägenheter, vilket skulle ge mindre tryck på vårt bostadsbestånd. I takt med att utbudet av bostäder ökar ser vi en möjlighet att frigöra en liten del av beståndet till de som söker skydd från krig och elände. En ökad byggnation gynnar alla våra invånare, från unga som ska flytta hemifrån, till nybildade familjer, nyanlända till våra seniorer som vill ha ett enklare boende.

 

Moderaterna i Kävlinge utvecklar mångfalden och förenklar byggandet i kommunen – för alla våra invånare!

Tre beräkningar = en prognos?

mangfald

Idag har Migrationsverket presenterat en ny prognos för flyktingmottagandet. Eller ja, egentligen tre prognoser, eller ”beräkningsalternativ”. Det högre alternativet ligger på 140.000 personer varav 27.000 ensamkommande. Det lägre alternativet är på hälften, det vill säga 70.000 personer varav 12.000 är ensamkommande. Sedan har Migrationsverket ett mellan-alternativ också för säkerhets skull på 100.000 personer varav 18.000 är ensamkommande barn. Migrationsverket själva säger att det är ”stor osäkerhet” i siffrorna och att de inte längre kan prata om prognoser.

För att få någon form av förståelse för dessa siffror bör man ha med sig förra årets utfall och prognos. När 2015 var klart såg vi att Sverige tagit emot 162.877 personer varav 70.384 varav ensamkommande ungdomar. Rent faktiskt var de så att Migrationsverket i slutet av juli 2015 skrev ner sin prognos för 2015 där man då prognostiserade mottaget för 2015 till mellan 60.000 till 80.000 asylsökande – varav 12.000 var ensamkommande. Vi kan ju alla konstatera att den prognosen inte stämde…. alls, överhuvudtaget.

Ja, ökningen kom andra halvan och var något som vi inte kunde förutse. Men vad innebär det nu för dagens tre beräkningar som kommer från Migrationsverket? Hur mycket kan vi luta oss mot dem nu? Är Migrationsverket rädda för att vara så totalt fel igen så de vågar inte skriva ner prognosen?

En sak vi vet är att regeringen nu har lagt till uppdrag att ta fram ytterligare en ny modell för ”rättvis fördelning av ensamkommande ungdomar”. De fördelningstal som kom i november/december och som ligger till bas för många nya avtal hos kommunerna gäller inte längre utan ska nu räknas om i ytterligare en ny modell som är klar om två månader.

Så, vad innebär detta för oss som kommun? Allt och inget. Vi har inget fördelningstal att luta oss mot, vi har ingen stabil prognos att luta oss emot. Så vad gör vi? Samma sak som vi har gjort under hela hösten och början av 2016 då vi på två dagar tog emot 17 barn – vi arbetar lugnt och systematiskt. Vi ser det ensamkommande barnet och kämpar för att hitta det som är bäst för dem. I första hand familjehem i närområdet (vilket större delen av våra ensamkommande bor i) och i andra hand HVB-hem. Det är de boendeformerna som finns.

De senaste tre veckorna har vi inte fått några anvisningar. Det har gett socialförvaltningen andrum att besöka våra ungdomar och jobba med att förbättra och omplacera. Det behöver vi, ju längre andrum desto bättre, allt för att göra det bästa för de barnen och ungdomarna som kommit hit.

Annsofie Annsofie Thuresson

Ökad konkurrensutsättning stärker integrationen

För någon vecka sedan gick jag på ett seminarium med titeln “sociala krav i upphandlingar förbättrar integration?”. Hur kan man motstå att gå och lyssna på detta? Integrationen är en av våra största utmaningar vi står inför och alla delar som kan förbättra, hjälpa och stärka integrationen är väl värd att ta sig tid och lyssna på.

Efter bara 2 minuter så insåg jag att titeln var något missvisande eftersom Li Johansson, som skrivit och sett på evidens kring en bra integrationspolitik sågade sociala krav och istället visade på att det som behövs göras är att i högre grad generellt konkurrensutsätta kommunala, regionala och statliga verksamheter. För vad är det bästa sättet att främja integration? Jo arbetslinjen, att få alla i arbete.

Men, vi såg ju i vår valrörelse här i Kävlinge hur (S) fastslog på sina affischer att de vill ha ”sociala krav i upphandlingar” – ger det inte effekt? Jo, men inte långsiktigt. Genom att sätta sociala krav i upphandlingen, exempelvis att företagen ska ta emot praktikanter, ska anställa ett visst antal arbetslösa eller funktionshindrade så ställer vi inte bara grupper mot grupper utan vi också diskvalificerar ett stort antal mindre företag från att kunna delta i upphandlingen. Det visar sig också att de som anställs på detta sätt inte får långvariga arbeten utan en tillfällig plats som sedan, när lönebidraget försvinner, får gå.

Vad är då skillnaden med att göra en generell konkurrensutsättning utan specifika sociala krav? Jo, det visar sig att för att bli konkurrenskraftiga så sker integrationen med automatik för att skapa en bra prisbild till en god kvalité. Hade vi konkurrensutsatt 30% av våra verksamheter i Sverige hade detta lett till 32.500 fler arbeten till utomeuropeiskt födda personer. Snacka om integration! Ser vi sedan till att konkurrensutsätta vissa delar som arbetsförmedling, SFI eller vuxenutbildning hade vi kunnat nå ännu högre effekter. Nacka har tagit steg med sin jobb-peng och ser vi på UK så har de konkurrensutsatt sin arbetsförmedling och de som förmedlar får betalt efter de som kommer i faktiskt arbete och som stannar i faktiskt arbete.

Detta är väl värt att tänka på inför kommande utmaningar. Kan vi genom att lägga ut delar av omsorg, bildning eller resterande delar av städ skapa fler arbete och stärka integrationen? Evidensen visar tydligt på detta – så frågan är nu – hur långt kan vi motivera våra samarbetspartier att gå?
2016 blir ett spännande år!

Annsofie Annsofie Thuresson