Det råder bostadsbrist på många ställen i Sverige, särskilt kring landets största städer.
Våra nordiska grannländer har de senaste åren byggt ungefär dubbelt så många bostäder per år som Sverige och vi ligger under OECD-snittet.
Bostadsbyggande är viktigt av många anledningar:
Näringslivet måste kunna rekrytera personal, unga flytta hemifrån och äldre lämna sina villor och bo mer praktiskt för dem. Ett större utbud behövs också för att bostadspriserna ska vara rimliga.
I en rapport om det svenska företagsklimatet tar Världsbanken upp bristen på bostäder som ett problem för svensk ekonomisk tillväxt. Vi instämmer. För oss är möjligheten att kunna erbjuda attraktiva boenden en viktig del i våra uppdrag.
Så varför sker det inte? Många debattörer anger krångliga plan- och byggregler som den största orsaken; andra talar om bostadsbubblor, hyresregleringar, finansieringssvårigheter eller en dysfunktionell marknad.
Kommun- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) har vid ett flertal tillfällen påtalat att det sedan många år byggs för få bostäder och att grunden till problemet ligger hos kommunerna, som enligt honom inte får fram tillräckligt mycket byggklar mark. Som Attefall ser det bör kommunerna ”höja sina ambitioner”. Men så enkelt är det inte.
Vi företräder några av de kommuner i Sverige där människor mycket gärna vill bo, vi välkomnar att många vill bosätta sig i våra kommuner och skulle gärna bereda plats för ännu fler. Vi är redo för att bygga bostäder med färdiga planer och byggklar mark. Men när vi är klara att sätta spaden i marken stoppas allting av statens förlängda arm – länsstyrelsen. Ofta får vi motstridiga besked i samma ärende, beroende på vilken handläggare på länsstyrelsen som yttrar sig vilket tar tid och kraft att reda ut. Handläggningstiderna långa och svaren kan komma flera månader efter utlovad tid.
Vi önskar inget hellre än att kunna erbjuda fler bostäder, men med staten som motståndare är det inte helt enkelt.
Våra kommuner ligger stadsnära och naturskönt och har bra infrastruktur som ger goda pendlingsmöjligheter. Detta borde vara till vår fördel. Istället medför det att länsstyrelsen förbjuder oss att bygga på mark som är odlingsbar, på strandnära mark, på mark med behov av skydd för natur- eller fritidsvärden, i områden som är av annat riksintresse eller där det finns risk för buller. Med andra ord, vi får inte bygga där det behövs.
Ett exempel är projektet Bara Söder i Svedala, som planeras bli norra Europas största äventyrsbad med hotellanläggning och bostäder. I turerna kring detta projekt har det kommunala självstyret satts ur spel och staten har lagt stora hinder i vägen. Att komma vidare verkar hopplöst. Länsstyrelsen vidhåller bara sin granskande roll och hänvisar till riksintresset.
Även småskalig bebyggelse får kritik av Länsstyrelsen. I Staffanstorps kommun har ett projekt med 14 villor kritiserats för att strida mot klimatmålen och kunna orsaka ett överskidande av miljökvalitetsnormen för luft i Malmö. Till det lägger Länsstyrelsen en synpunkt kring ianspråktagande av jordbruksmark, trots att området under lång tid legat i träda.
På Kronetorpsområdet i Burlövs kommun verkar en konstruktiv dialog vara ouppnåelig. Trots godkänd översiktsplan och muntliga löften om att Länsstyrelsens utökande av riksintresset inte ska påverka planerna för bostadsbyggen, fortsätter man att kräva omfattande utredningar och hota med återkallande av godkända detaljplaner. En milt sagt tidsödande process.
I Kävlinge på platsen för Barsebäcksverket, som regering och riksdag bestämt inte ska användas mer, föreslår kommunen i en godkänd översiktsplan från 2010 att området omvandlas till en attraktiv ny stadsdel Barsebäcks Sjöstad. Det säger länsstyrelsen nu nej till i ett försent inkommet yttrande över kommunens förslag till fördjupad översiktsplan för kustzonen. Man stoppar allt övrigt bostadsbyggande i Barsebäck och Barsebäckshamn.
Vi har hamnat i Moment 22. Bostäder behövs, vi vill och kan erbjuda byggklar mark. Men blir ideligen stoppade av länsstyrelsen och får sedan kritik både därifrån och från regeringen för att det inte byggs.
Som vi ser det finns det två vägar framåt. Antingen fortsätter alla parter att lägga skulden på andra aktörer eller på regelverket. Eller så startar staten och kommunerna en konstruktiv, lösningsinriktad dialog för att kunna erbjuda fler bostäder. Vi förordar det senare alternativet.
