Kategori: Debatt

Såhär dagen innan valdagen har jag valt att stå över morgonkampanjen för att hämta lite energi och inspiration av de som betyder mest, min man och mina barn.

Jag fick frågan igår, varför valde du att engagera dig? Varför är du moderat? Det är en bra fråga, och frågar du andra engagerade får du säkert olika svar men lika personliga.
Jag har, faktiskt så länge jag minns, haft en stark ideologisk övertygelse i min egen och andras frihet, att man ska ”få vara den man är”, att jag själv ska kunna påverka och välja. Ja, när jag var liten visste jag väl inte att det var en ”stark ideologisk övertygelse”, det är en senare analys .

Jag är förälder, mamma till 3 barn. Min mellankille är min stora inspiration. Han är född med flera funktionshinder och när han fick sin diagnos för 7 år sedan var det något som klickade i mig. I samma stund som han fick sin diagnos hade också samhället helt avgjort hans framtid. 1) Kommer aldrig att klara sig själv, 2) Träningssärskola, 3) Förtidspensionering ) Daglig verksamhet 5) Gruppbostad eller dygnet runt personig assistans. Ingenstans fanns det med i tanken att han kunde utvecklas annorlunda, att den tekniska utveckningen kunde hjälpa honom, atet han faktiskt kunde klara ett jobb på hans premisser. På ca 60 minuter hade hela hans framtid ändras som genom ett slag med trollstaven.

Är inte detta bra frågar du säkert – det är ju tryggt och bra, det är väl det samhället är till för, att hjälpa honom? Ja, absolut, samhället är till för att hjälpa honom och andra funktionshindrade att nå sin fulla potential. Däremot ska samhället inte tala om för en funktionshindrad person att ”aha, din diagnos är detta, då blir din framtid så”. Att vara funktionshindrad innebär att man har ett hinder i en eller flera funktioner. Om detta gör en handikappad avgör miljön och samhället. Om vi istället ser förmågan och funktionen hos individen och inte problematiken hos kollktivet så utvecklar vi personer som mycket väl kan både gå i skola, utföra visst arbete och bo med mer eller mindre hjälp.

Min son går i särskola, men han läser en del ämne på grundskolenivå såsom matte, engelska och geografi. Detta för att de utgår från honom, utmanar honom och ställer krav på honom. Det ställer krav på oss alla för vi måste våga lite på förmågan, lita på att det är rätt att testa om även funktionshindrade har förmågan att arbeta och att leva sitt eget liv, inte det liv som bestämdes av funktionshindret.

Moderaterna ser individen, de ser människan, de ser möjligheterna, de ser friheten. Därför är jag moderat, därför är jag kommunalpolitiker, därför tar jag på mig fritidspolitikeruppdrag, därför är jag borta från familjen vissa kvällar. För jag vill att alla oavsett funktionshinder, kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, religion, hudfärg ska få vara de som de är, få möjligheter att utveckla deras förmågor och friheten att skapa sitt eget liv. På söndag röstar jag moderat – vad gör du?

Att det går bra för svensk spelindustri vet vi sedan länge. Rekord och milstolpar har staplats på varandra under de senaste åren, med exportsuccéer, innovationer och kreativa nydaningar tätt i följd. Sverige besitter en närmast unik position med sin enorma bredd: Mobilspel, Facebook-spel, oberoende spelutvecklare, stor teknisk kompetens och enorma exportsuccéer.

Huvudsakligen är det två problemområden som den svenska spelbranschen brottas med. Den första flaskhalsen är svårigheten att hitta rätt folk att anställa (duktiga utvecklare är efterfrågade i de flesta branscher idag), den andra är brist på riskvilligt kapital.

Ett annat Svenskt exportunder är musiken. Många tillskriver den Svenska kommunala musikskolan en stor del av framgången i den sagan.

Med tanke på bristen på kompetens i spelutveckling kanske något liknande skulle behövas för den nya kulturen.

Kävlinge Moderaterna kommer därför inför nästa mandatperiod att bredda kulturskolan till att även inkludera de ungdomar som gärna vill arbeta med elektronik, datorer och spelutveckling. Helt enkelt den sk. Maker kulturen. Om inte annat så för rättvisans skull. Inte alla är intresserade av sport, dans, drama och musik.

Åsa Linderborg ondgör sig i Aftonbladet över RUT-avdraget som idé och kallar det en skitpolitik.
Alla har inte råd att använda sig av RUT-avdragen för att få sina hem städade, det är helt riktigt. Alla har inte heller en ekonomisk situation som gör att de kan köpa en villa och utnyttja ränteavdrag i deklarationen. Eller möjlighet att installera solceller på taket med statliga bidrag för att sänka sin elkostnad. Eller möjlighet att köpa en miljöbil med statliga subventioner. Den med svagare ekonomi får hyra sitt boende, betala dyrt för elen och vara utan bil eller kör en bensinslukande skruttig bil.
Utan dessa subventioner skulle miljöpåverkan vara större och många i RUT-branschen vara arbetslösa. Alternativt jobba svart. Utan subventioner skulle bara de allra rikaste ha råd, nu är det fler som har råd med städhjälp, fönsterputsning och att göra miljöinsatser och det är bra för Sverige.
Att RUT-systemet är skattefinansierat är bara en del i hennes resonemang. Hon argumenterar i samma anda som Ali Esbati(v) och kallar alla dessa företagare för tjänstefolk. I hennes och Alis värld är det uppenbarligen förnedrande att utföra arbete i någons annans hem. Är det lika förnedrande för en målare som målar om hemma hos någon? Alla jag känner som inte lider av någon sjukdom eller har ett handikapp kan måla en vägg. Men långt ifrån alla jag känner skulle göra det lika bra som en professionell målare, långt ifrån alla skulle känna att de vill lägga den tid det tar och därför ringer de en målare som utför jobbet. Och får det subventionerat via ROT-avdrag. Jag ser ingen större skillnad mellan det och någon som städar i någon annans hem.
Om möjligheten till RUT-avdrag försvinner kommer färre människor att ha råd med dessa tjänster vilket oundvikligen resulterar i att många av dessa företag får lägga ner och de anställda blir utan jobb. Det är fler som jobbar, inte färre, som Sverige behöver. En del av dessa fd anställda kan säkert fortsätta med samma sak fast i ”anställningsformen” svartjobb. Om nu Åsa Linderborg och Ali Esbati
värnar om dessa människor är detta inte rätt väg att gå. Svartjobb är aldrig bättre för vare sig utföraren, beställaren eller samhället, annat än möjligen i det mycket korta perspektivet. Inga arbetsmiljöregler tillämpas, farliga klättringar och tunga lyft kommer inte längre att sällan rapporteras – de kommer aldrig att rapporteras. Utföraren får inte rätt till pension, beställaren har ingen garanti på jobbet och vi alla går miste om skatteintäkter till våra gemensamma behov som vård, skola och omsorg.
För oss moderater är alla jobb viktiga även om de utförs i någons hem. Det är bara om fler jobbar, och gör det vitt, som vi kan få mer resurser till välfärden.

Varje arbetad timme i Sverige lägger grunden för vår gemensamma välfärd. När fler går till jobbet så kan fler vara med att bidra till att skolan ger alla elever en bra start i livet och att sjukvården kan hålla högsta kvalitet samt komma människor till del när de behöver den.

Trots att Sverige behöver fler som arbetar så går tre av fyra vänsterpartier till val på att vi ska arbeta färre antal timmar. Miljöpartiets, Vänsterpartiets och Feministiskt Initiativs radikala krav på arbetstidsförkortning skapar ett starkt tryck på Stefan Löfven och Socialdemokraterna att fortsätta sin vänstervandring. Det jobbexperiment som en eventuell vänsterregering under Stefan Löfven riskerar att utsätta Sverige och Kävlinge för, kommer i slutändan att betalas av skolan och vården.

Nya beräkningar från Riksdagens utredningstjänst (RUT) visar att en arbetstidsförkortning med fem respektive tio timmar i veckan – som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ föreslår – riskerar att innebära ett samlat skattebortfall på cirka 155 respektive 310 miljarder kronor. Bara för Kävlinge beräknas skattebortfallet vara mellan 109 och 219 miljoner kronor. Det motsvarar exempelvis kostnaden för 247 och 498 grundskolelärare. Är det dessa som ska betala priset för en vänsterregerings experimenterande?

Sedan alliansregeringen fick väljarnas förtroende 2006 har 250 000 fler personer ett jobb att gå till. Det är bara början. Alliansen vill att än fler ska kunna ha den trygghet som ett jobb innebär och att fler kunna få vara med och bidra till allt vårt gemensamma. Därför har vi satt upp ett ambitiöst mål om att jobben ska bli 350 000 fler så att över fem miljoner människor har ett jobb att gå till 2020.

Det ställer krav på en målinriktad reformpolitik som bygger på stärkta drivkrafter för arbete, att fler företag kan starta och växa och att trösklarna in till arbetsmarknaden fortsätter att sänkas.

Välfärd kan aldrig skapas för att vi arbetar färre timmar!

Innan alliansregeringen tillträdde 2006 var det många pensionärer som hade det besvärligt. Fastighetsskatten tvingade många att flytta från huset där de bott i många år. De som bodde i attraktiva områden hade det värst. Taxeringsvärdet för en liten villa kunde bli så högt att man även tvingades betala förmögenhetsskatt ovanpå fastighetsskatten trots att man hade en låg pension.

Samtidigt var pensionen hårt beskattad. Det var svårt att få pengarna att räcka till reparation och underhåll av huset och allt annat som pengarna skulle räcka till.
Alliansregeringen lovade förändringar. Fastighetsskatten sänktes ordentligt och förmögenhetsskatten avskaffades.
ROTavdraget infördes för att underlätta underhåll och reparation, man införde möjlighet att välja hemtjänst, och det var möjligt att få skatteavdrag för hjälp med städning, fönsterputsning, gräsklippning och snöskottning.
Samtidigt förbättrades bostadstillägget för pensionärer.

För att kompensera pensionärerna när lågkonjukturen slog till har också alliansregeringen sänkt skatten för pensionärerna med över 16 miljarder. Tack vare det har de svenska pensionärerna klarat sig ganska helskinnade genom lågkonjukturen till skillnad mot stora delar av Europa.
De fattigaste pensionärerna, de med garantipension, har fått en ökad köpkraft under alliansregeringen.
I flera internationella jämförelser ligger Sverige i topp när det gäller att leva som pensionär, det gäller livskvalitet, hälsa och ekonomi.

Allt detta har varit möjligt för att alliansregeringen har fört en politik som resulterat att allt fler människor finns på arbetsmarknaden. Utan en jobbpolitik och ökad tillväxt blir det inga pensionshöjningar. Över 250000 fler människor är i arbete idag.

Allt detta kan raseras om socialdemokraterna vinner valet. Fastighetsskatten och förmögenhetsskatten återinförs. ROT och RUTavdragen tas bort och det blir höjd energiskatt.

Skatten för löntagare och pensionärer kommer att bli lika, men det innebär inte att skatten för pensionärerna sänks, utan skatten för löntagarna höjs.

En undersökning som Sydsvenskan gjort visar att 22,7% av de tillfrågade kan tänka sig en höjning av skatten till Region Skåne och 80% av dessa vill att pengarna ska gå till sjukvården. Detta slår Sydsvenskan upp som en stor nyhet med rubriken att var fjärde skåning vill höja skatten.

Det är mer anmärkningsvärt att trots rådande opinionssiffror, med en ledning för de rödgröna som går till val på höjd skatt till Region Skåne, så uppger hälften av de tillfrågade att de vill behålla skatten oförändrad. Till detta ska läggas de dryga tio procent som svarade att det tycket att skatten borde sänkas. Med andra ord, över 60% vill inte att skatten ska höjas.

Min uppfattning är att en skattehöjning ytterst sällan når hela vägen ut och leder till några riktiga förbättringar i verksamheterna – åtminstone inte som invånarna märker av. Jag är ingen regionpolitiker och har därför ingen detaljkunskap om deras verksamhet, men jag har svårt att föreställa mig att det är annorlunda där. Innan man ska skjuta till mer pengar till en verksamhet måste man se över varför det behövs mer pengar och vad dessa pengar ska användas till. Något som jag upplever att det finns en stark ovilja till inom sjukvården. Minsta lilla effektivisering eller förändring inom detta område leder omedelbart till att klinikcheferna berättar om hur patientsäkerheten är hotad och att patienter kommer att dö som flugor. Media hänger på och folk blir oroliga.

Trots dessa mörka rubriker i fet stil, speciellt inför semestersäsongen, så tycker alltså bara drygt 18% av de tillfrågade att sjukvården ska få mer pengar via en skattehöjning – inte ens var femte skåning!